Kommentar till Emanuel Karlstens bloggpost om SVTs agerande i samband med den norska polisens presskonferens om det norska pilbågs-attentatet i Kongsberg. Länk till Karlstens artikel
Karlsten skriver att händelsen är märklig. Ja, det är en märklig händelse. SVT meddelar i förväg att de kan komma att sänka ljudet under presskonferensen då SVT ”är återhållsamma med information om den misstänkte gärningsmannen”. Därefter startar den norska polisens presskonferens men utan ljud.
Karlsten hävdar att detta inte var censur utan pressetik. Jag vill hävda att det var censur men att anledningen till denna censur möjligen må ha varit den självcensurerande ”pressetiken”.
Censur
Karlsten skriver i sin bloggpost att ”journalistiska medier har valt att underkasta sig ett branschgemensamt regelverk om vad de kan publicera”. (Jag hoppade över de tre första orden i det som citerades). Att medier skulle ”ha” ett särskilt ansvar för vad de skriver (annat än av sådana etiska hänsyn som inte bara fungerar som en ”brasklapp”) stämmer inte utan istället så ”tar” de ett ”ansvar” (under bilan) genom att inte skriva sådant som de annars ändå skulle ha förhindrats från att skriva. Detta genom att tryckfrihetslagstiftningen då kanske skulle ha ändrats så någon myndighet hade kunnat dra in publiceringstillstånd. I slutändan är det kanske inte så stor skillnad på vad det kallas men det låter onekligen bättre med ”pressetik” än censur. Jag håller ändå med Karlsten om att det är viktigt att det pressetiska systemet respekteras. Det gör det åtminstone möjligt att någon enstaka gång gå över ”gränsen” samtidigt som det snaskigaste utelämnas. Respekteras inte denna ”osynliga gräns” så faller den kanske och vi får en betydligt otrevligare situation.
Anledningen till att staten eller ”det pressetiska regelverket”, behöver styra vad som skrivs eller förmedlas är att det inte helt kan anförtros den enskilde individen/mediekonsumenten att analysera innehållet. Den enskilde personen har inte den inre styrka eller moraliska kompass som krävs. Att så inte är fallet beror på ett förfelat skolväsende och en bristande familjepolitik. Vi ser detta genom den allt våldsammare samhällsutvecklingen och genom de senaste PISA– & PIRLS-undersökningarna.
Namnpubliceringar
Att allmänheten inte bedöms kunna hantera att få kännedom om misstänktas och ännu inte dömda personers namn är ett dåligt betyg på den rådande nivån på allmänhetens mogenhet. En misstänkt som senare avförts från en utredning borde inte ha några problem alls att vistas offentligt och borde vara fredad från vidare trakasserier.
Att SVT självsvåldigt (även om de skulle hänvisa till ”pressetiska regler”) påtar sig rollen att behöva kompensera för ett uselt skolväsendes resultat och därav följande flock- och hjordmentalitet genom att hindra nyhetsförmedling (oavsett innehåll) kallar jag – censur.
Det är inte acceptabelt att SVT stänger av ljudet vid livesändningar av presskonferenser och definitivt inte när det gäller polisens presskonferenser. Ännu värre blir situationen när bara delar av livesändningar förmedlas. Ingen censor/ansvarig utgivare hinner vid live-sändningar bedöma innehållet innan det redan nått allmänheten. Hade SVT valt att inte alls sända presskonferensen hade inte censurkänslan blivit lika påtaglig. Ska SVT fortsatt ha inställningen att man behöver bete sig på det sätt de gjorde vid den norska polisens presskonferens torde resultatet behöva bli att SVT måste upphöra med live-sändningar.
Utvecklingen blir mer och mer otäck!